vad är toddlers and tiaras?
programmet handlar om skönhetstävlingar för barn, och då pratar vi om barn från bara några veckors ålder och upp till ja, jag vet inte riktigt. Programmet fokuserar mest på barn upp till sex år, men jag har förstått det som så att man kan tävla till dess man är sisådär tretton, fjorton. Kanske ännu äldre? Som sagt, skönhetstävlingar för barn som är några veckor gamla. Hur sunt är det? Hur rara är inte alla nyfödingar? Och har inte alla småpluttar i den åldern rätt att bara vara fullt upptagna med att äta, bajsa och sova, och dessemellan vifta lite med tårna, träna sig på att le och att leva? Lyckligtvis är det inte spädbarnsklassen som är störst, utan de klasserna där något äldre barn tävlar.
När flickorna (och jo, pojkar tävlar också men nu tänkte jag främst på töserna) är en tre, fyra, fem år gamla och uppåt – då är dessa skönhetstävlingar blodigt allvar. En icke insatt människa skulle kanske gissa att det handlar om att kamma frillan riktigt fin, kanske fuska lite med läppglans och lite mascara, och så dra på tjusigaste stassen – men det är inte ens i närheten av vad det handlar om.
De små damerna får solbränna från sprayburk (antingen hemma eller på salong) för man kan inte vinna om man är en blekfis. De får håret fixat av stylister, och är inte det egna håret tillräckligt (tro mig, det är det sällan!) så tar man till löshår. Det gör ont att bli friserad och det syns att småflickorna inte alltid tycker att det är så kul att bli kammade och friserade. De blir sminkade till dess att man inte känner igen dem, och då har man använt alla produkter som man kan tänka sig att använda och mer därtill. Allt smink är inte lika kul att få på sig, verkar det som. Det är tålamodsprövande att få lager efter lager med mascara och man måste sitta mycket stilla om någon ska pilla fast lösögonfransar på en. Fråga mig inte varför, men somliga ungar får löständer som täcker över de egna gaddarna. De har löständerna på scen, sen spottar de ut dem. Det behövs manikyr och pedikyr, och lösnaglar naturligtvis. Det spelar ingen roll hur söt och rar man är. Det räcker ändå inte långt, utan det måste till alla möjliga tricks.
Töserna bär klänningar som kostar runt 500 dollar att köpa. Det är inte vilka klänningar som helst, utan det är glitter och glamour till tusen procent. När töserna är iordninggjorda av mamma, väninna, inhyrd tränare eller stylist – då väntar scenen. Väl på scenen ska deltagarna framföra sina inrepeterade nummer. I numret finns inlagt vinkningar, blinkande med ögonen, slängkyssar, vickande på rumpan och lite allt möjligt som man kan tänka sig och inte tänka sig. Om det är svårt att komma ihåg allt som ska göras, står mamma nedanför scenen och gör numret tillsammans med dottern. Det ser rätt kul ut. En desperat mamma som vickar på rumpan, kastar slängkyssar och pekar på sitt leende för att få dottern att komma ihåg att ständigt le. En annan detalj som är viktig är att utstråla attityd och självsäkerhet. När numret är över blir det raskt en utvärdering och det står tämligen klart för en om tösen har utfört sitt nummer till mammans belåtenhet eller inte. De ständigt leende domarna avslöjar ingenting förrän det är dags att kora vinnaren. Och det är inte tal om att flickorna inte är söta. Det är bara det att de inte längre är barn eller småflickor. De är miniatyrvuxna med dockkänsla, och ser smått overkliga ut.
Hur man vinner är rätt knepigt att begripa. Det är flera moment som ska bedömas. En grej är ”skönhet”, som är ett eget tävlingsnummer. Sen tävlar man i deltävlingar som ”eget val av outfit”, ”kändis look-alike”, ”baddräkt”, ”talang” och liknande. Ibland (eller alltid?) har man lämnat in fotografier av ungarna, som också tas med i bedömningen. Trots att jag har sett flera program vid det här laget begriper jag bara inte hur man vet vem som ska vinna. Det enda som jag är tror att jag har förstått helt glasklart, är att skönhetsdeltävlingen spelar avgörande roll om två deltagare ligger lika efter alla genomförda deltävlingar.
Det här är inte på lek, det är en sak som är säker. Det är inte bara klänningen som kostar. Tävlingsavgiften ligger på några hundra dollar per tävling. Stylister och tränare påpekar att man inte ska ta det billigaste sminket, utan kosta på. Och ja, tränare och stylister kostar. Solbränna på burk kostar. Besök på skönhetssalonger kostar. Besök hos frissan kostar. Även om man är händig och kan fixa och trixa mycket själv, så är det en dyr hobby – det går inte att komma ifrån.
När flickorna (och jo, pojkar tävlar också men nu tänkte jag främst på töserna) är en tre, fyra, fem år gamla och uppåt – då är dessa skönhetstävlingar blodigt allvar. En icke insatt människa skulle kanske gissa att det handlar om att kamma frillan riktigt fin, kanske fuska lite med läppglans och lite mascara, och så dra på tjusigaste stassen – men det är inte ens i närheten av vad det handlar om.
De små damerna får solbränna från sprayburk (antingen hemma eller på salong) för man kan inte vinna om man är en blekfis. De får håret fixat av stylister, och är inte det egna håret tillräckligt (tro mig, det är det sällan!) så tar man till löshår. Det gör ont att bli friserad och det syns att småflickorna inte alltid tycker att det är så kul att bli kammade och friserade. De blir sminkade till dess att man inte känner igen dem, och då har man använt alla produkter som man kan tänka sig att använda och mer därtill. Allt smink är inte lika kul att få på sig, verkar det som. Det är tålamodsprövande att få lager efter lager med mascara och man måste sitta mycket stilla om någon ska pilla fast lösögonfransar på en. Fråga mig inte varför, men somliga ungar får löständer som täcker över de egna gaddarna. De har löständerna på scen, sen spottar de ut dem. Det behövs manikyr och pedikyr, och lösnaglar naturligtvis. Det spelar ingen roll hur söt och rar man är. Det räcker ändå inte långt, utan det måste till alla möjliga tricks.
Töserna bär klänningar som kostar runt 500 dollar att köpa. Det är inte vilka klänningar som helst, utan det är glitter och glamour till tusen procent. När töserna är iordninggjorda av mamma, väninna, inhyrd tränare eller stylist – då väntar scenen. Väl på scenen ska deltagarna framföra sina inrepeterade nummer. I numret finns inlagt vinkningar, blinkande med ögonen, slängkyssar, vickande på rumpan och lite allt möjligt som man kan tänka sig och inte tänka sig. Om det är svårt att komma ihåg allt som ska göras, står mamma nedanför scenen och gör numret tillsammans med dottern. Det ser rätt kul ut. En desperat mamma som vickar på rumpan, kastar slängkyssar och pekar på sitt leende för att få dottern att komma ihåg att ständigt le. En annan detalj som är viktig är att utstråla attityd och självsäkerhet. När numret är över blir det raskt en utvärdering och det står tämligen klart för en om tösen har utfört sitt nummer till mammans belåtenhet eller inte. De ständigt leende domarna avslöjar ingenting förrän det är dags att kora vinnaren. Och det är inte tal om att flickorna inte är söta. Det är bara det att de inte längre är barn eller småflickor. De är miniatyrvuxna med dockkänsla, och ser smått overkliga ut.
Hur man vinner är rätt knepigt att begripa. Det är flera moment som ska bedömas. En grej är ”skönhet”, som är ett eget tävlingsnummer. Sen tävlar man i deltävlingar som ”eget val av outfit”, ”kändis look-alike”, ”baddräkt”, ”talang” och liknande. Ibland (eller alltid?) har man lämnat in fotografier av ungarna, som också tas med i bedömningen. Trots att jag har sett flera program vid det här laget begriper jag bara inte hur man vet vem som ska vinna. Det enda som jag är tror att jag har förstått helt glasklart, är att skönhetsdeltävlingen spelar avgörande roll om två deltagare ligger lika efter alla genomförda deltävlingar.
Det här är inte på lek, det är en sak som är säker. Det är inte bara klänningen som kostar. Tävlingsavgiften ligger på några hundra dollar per tävling. Stylister och tränare påpekar att man inte ska ta det billigaste sminket, utan kosta på. Och ja, tränare och stylister kostar. Solbränna på burk kostar. Besök på skönhetssalonger kostar. Besök hos frissan kostar. Även om man är händig och kan fixa och trixa mycket själv, så är det en dyr hobby – det går inte att komma ifrån.
jag hittade texten på nätet ;)
ses senare kram <3
Kommentarer
Trackback
